Nålen

Mitt liv går tydligen ut på att upprepa samma gamla misstag om och om igen. Köper jag inte konst på fyllan så är det nåt annat dumt.

Som att utmana min höjdrädsla.

Min dumma jävel.

Men den stod ju där så retsamt. Mitt i stan. En stor jävla nål. Hånade mig. Såg ner på mig.

När vi körde in i Auckland häromdagen såg jag nån som hoppade bungy från översta avsatsen. Ett nätt hopp på 192 meter. Jag höll på att kaskadkräkas ner hela taxin. Istället utbrast jag högt (och lite gällt),

"Holy fucking fuck!"

Taxichauffören hade mycket roligt åt detta.

Man ser Sky Tower var man än befinner sig i Auckland. Det är södra hemisfärens högsta nånting. Torn eller byggnad eller nål. Högsta nåt i alla fall. Och idag var det vackert väder. Sol och varmt. Jag tog helt sonika ledigt från min exilarbetsplats och gick och gjorde stan. Undvek att ens titta på nålen. Men till slut tog nyfikenheten över. Man måste se jättelångt där uppifrån, sa nån dum del av hjärnan. Den höjdrädda delen hade förmodligen redan svimmat. Följdaktligen gick jag med raska steg till nålen. Ställde mig i kö och betalade mina 18 dollar.

"For twintione bucks you kin go all thi way up."

"Why not", säger nån dum jävel jag inte känner. Fast han lät EXAKT som jag.

Utanför hissen är allt lugnt. Jag är inte det minsta nervös. Börjar prata med två flickor. De visar sig komma från Australien. Jag ler och berättar min historia. De skrattar. Hissen anländer. Vi går in i hissen. Det är jag, flickorna och ett japanskt par.

Jag pratar med den ena av flickorna när hissen börjar sin resa uppåt. Jag tittar ner på golvet.

Nada golv.
Istället fönster.
Rakt ner.
Plötsligt börjar knäna wobbla lite.
Jag tar tag i ett räcke i hissen och skrattar lite nervöst.

"Glass floor", krystar jag fram.

"Yeah, it's great" säger ena flickan.

Japanerna filmar golvet/hålet mot helvetet.
Jag vänder mig om.
Big mistake.
Huge.
Jag tittar rakt ut över Auckland medan vi rusar uppåt.
Mer gelé i knäna.

Riktigt cool som jag är, och eftersom jag inte skulle säga nej till att stöta på en av flickorna, vänder jag mig om igen. Mot väggen. Där står jag och håller i räcket. Fyra centimeter från väggen.

"Are you ok?", frågar flickan.

"I forgot I'm a bit afraid of heights", väser jag.

Hissen plingar till. Vi är uppe. Jag rusar ut ur hissen för att undvika glasgolvet. Kvinnor och barn först? Yeah, right. Men det visar sig inte hjälpa så mycket. Vi är jävligt högt upp. Folk står framme vid glaset och tittar ut. Glaset lutar utåt. Folk hänger alltså mer eller mindre i fria luften. Meddelar min höjdrädda del av hjärnan mig. För den delen är tillbaka nu. With sugar on top.

Dessutom är det mer jävla glasgolv. Jag hasar mig runt den inre väggen. Förmodligen alstrar jag så mycket statisk elekricitet genom att gnida häcken mot väggen att jag hade kunna försörja hela Nya Zealand med el för ett halvår. Flickorna tittar på mig.

Förundrat.

En snorunge på en fyra, fem år kommer upp med nästa hiss. Han springer fram till fönstret och dunkar på det med händerna.

"Nnnnnggg", säger jag och pekar på honom.

"Nnnnggg!!"

Flickorna tittar på barnet.
På mig.
På barnet.
På mig.

Jag inser att rutorna förmodligen klarar av att ett litet barn dunkar på dem med mjukglasskladdiga nävar. Jag slutar peka och låser upp mina käkar.

Då får Rosemary's baby för sig att han ska gå fram till glasgolvet. Han ställer sig mitt på det och skrattar.

Och plötsligt börjar han hoppa på golvet.

"Don't! Do! That!", skriker jag högt.

Och pekar.

Med båda händerna.

Barnet slutar hoppa för ett ögonblick. Hans föräldrar tittar på mig. Flickorna tittar på mig. Japanerna tittar.

Alla tittar.

Jag bestämmer mig för att åka ner igen. Tror inte att nån av flickorna blivit särskilt upphetsad av mitt pekande så jag lämnar dem bakom mig när jag hasar vidare längs väggen.

Vis av uppresan ställer jag mig med näsan mot väggen i hissen. Håller i räcket krampaktigt. Bryr mig inte om att någon fnissar bakom mig. Väl nere springer jag igenom souvenirbutiken.

Jag vill åka hem nu.

Tornet fnissar åt mig.

Pekar finger.